MINUS 55 KG

Hej Tomten,

 

i år önskar jag mig följande:

 

1 mixer från OBH Nordica serie Chili (eller presentkort på Elgiganten så jag kan köpa den själv)

Presentkort på IKEA (för köp av madrass så jag kan få en riktig säng, och/eller till en hatthylla)

 

Jag vet att du har mycket att göra och många att dela ut julklappar till och jag vill inte be om

för mycket, men detta är något jag verkligen önskar mig och har behov av.

 

Jag tycker att jag nog allt förtjänar det då jag ansträngt mig så till det yttersta under det

gångna året till att bli en bättre människa!

 

Det var allt för mig, GOD JUL!

Jaha mötet med dietisten idag gick också bra! Vi blev tre stycken som fick vara med samtidigt. I det stora hela berättade hon ingenting som jag inte redan visste. Det var mest detaljerna med mängd, antal, tider och sånt angående kosten som jag fick bättre koll på. Annars var hon trevlig och verkar väldigt sympatisk!

Jag frågade om vad hon tycker om att jag vill gå på ITRIMS måltidsersättning medan jag väntar på operation, och hon kunde inte se några problem med det så länge läkaren inte misstycker. Vi får se vad han säger imorgon. Hon sa också att det var kul att se att jag är så välpåläst, förberedd och motiverad till denna livsstilsförändring och vill försöka göra det så enkelt och så smidigt som möjligt, för min egen skull.

Ju mer jag gå ner och försöker anpassa mig till den nya livsstilen innan operationen, desto bättre anser jag, och hon höll med. Jag känner mig kompetent och blir stolt över mig själv, att jag trots att jag bara är 25 år redan har kommit så långt i mina insikter och mina tankebanor kring mig själv och mitt liv. Både på det fysiska, psykiska och även det praktiska.

Är så taggad inför gruppinformationen med sjuksköterskan och läkarbesöket med kirurgen imorgon så det är inte sant. Jag vet att jag om en vecka kommer ha lugnat ner mig rejält men just nu kan jag inte tänka på något annat. Samtidigt är jag livrädd, min största rädsla är att min kropp inte kommer hantera operationen så bra och/eller att jag ska må så fruktansvärt dåligt och att det inte ska bli bättre. Men det är ju inte dags än, så jag behöver väl inte oroa mig så mycket för det just nu ändå!

Men nä, nu ska jag sätta igång med disken och sen påbörja mitt storkok!
Hoppas ni har det bra.

Mötet gick jättebra! Jag är mycket nöjd. Är så tacksam för att det finns människor som förstår mig och vad som är bäst för mig, och att jag får den tid jag behöver för att kunna få ordning på mig själv och mitt liv. Jag har stort hopp inför framtiden!

Jag kom på att de har ju just öppnat ett ITRIM-center i Sollentuna, så smart som jag är så gick jag dit och tränade där, mycket smidigare ju! Det var kul, de hade sprillans nya lokaler och maskiner och var lika trevliga som alla andra jag träffat som jobbar på ITRIM. Kul med omväxkling ibland!

Sen åkte jag ju äntligen till Willy:s. Hade ont i kroppen, framförallt rygg, axlar och nacken, men även fötterna såklart. Att denna smärta ökade rejält när jag packat på mig alla matvaror kan ni ju säkert förstå, jag känner mig som om jag vägde 250kg och var 100 år gammal! Jag hade exakt 300kr som sagt och jag hade skrivit en lista innan på vad jag skulle handla. Jag hade tänkt ut 3st recept som det är lätt att göra storkok på och som jag också hade en del av råvarorna redan hemma i skåpen. 294kr landade jag på i kassan, och fan vad lättad jag blev! Lyckades även få med basvaror som ägg, bröd och smör också, så jag är mycket mycket nöjd!

Imorgon blir det till att ställa sig vid spisen och laga mat! Kom hem så sent idag så nu orkar jag inte, plus att typ hela köket behöver diskas innan man kan använda det, så jag skulle inte bli klar förrän alldeles för sent om jag skulle ställa mig med det nu. Har inte ätit något mer idag förutom frukost, så jag är skapligt hungrig nu, som tur är så har jag en halv ananas i kylskåpet + 2 mackor som jag kan ta. Det med en kopp te blir perfekt. Har svårt med aptiten som fan just nu!

Är så taggad inför mötet med dietisten imorgon att jag knappt kan vänta! Först ska jag till skolan, och sen kl 14.00 ska jag vara på Ersta Sjukhus. Så spännande! Har ingen aning om hur länge vi ska sitta och prata, men jag hoppas vi hinner diskutera allt som behövs och så. Jag får kanske skriva ner de saker jag undrar över.

Sen på torsdag fortsätter det ju med Gruppinformation med Sjuksköterska, och därefter ett Läkarbesök. Jag är trots allt glad att jag avbokade allt detta i våras, jag behövde nog den här tiden till att känna att jag verkligen provat allt jag kan, och fundera lite mer seriöst på det här med operation. För det är ju inget man gör bara sådär!

Nej nu är det dags att fixa lite att äta.
Ha det fint!

Mja. Lyckades lugna ner mig igår till slut i alla fall. Det är ju bara att radikalt acceptera att jag måste göra som de vill för att få pengar. Bättre att jag får dem den 22a än att jag inte får dem alls, eller hur? Sen kan jag ju tycka att de är ovanligt kinkiga för endast 3 veckors ersättning som säkert inte ens blir en tusenlapp sammanlagt. Menmen!

Idag har det inte gått så bra. Tisdagar och Torsdagar är mina pulspass-dagar, och jag försöker också komma upp på morgonarna för att jag ska ha både bra dagsrutiner men också veckorutiner. Jag går ju upp kl. 6 de andra dagarna, så då vill jag ju komma upp tidigt även Tisdagarna och Torsdagar, trots att jag inte har någon egentlig tid att passa. Men, vissa dagar är det svårare att komma upp. Som idag. Jag tog mig upp ur sängen så sent som 11. Har nu suttit och uppdaterat mig på alla internetsajter och ätit frukost och ska strax hoppa i duschen.

För idag är det dags för möte med FK hos terapeuten. Jag är inte så jättenervös, jag är ganska säker på att det kommer gå bra (fast just nu i skrivande stund blev jag nervös ändå!). Men den senaste veckan har verkligen gått i slow-motion. Eftersom jag ska till Ersta Sjukhus också, både imorgon och på Torsdag, så har jag ju velat att tiden ska gå fort, men istället känns det ju helt tvärtom. Men nu är dessa spännande dagar alltså äntligen här!

I vanliga fall hade jag skippat att gå och träna idag, då jag "misslyckades" med min tidsplan. Men sen jag kom igång med träningen så har jag på något sätt lyckats utvecklas så pass mycket att jag nu kan ta mig runt mina konstiga tankar och på så sätt komma iväg till träningen ändå. Så för idag har jag kommit på en alldeles strålande plan; jag duschar, men tar på mig träningskläderna och drar iväg till mötet i Sollentuna. Efter mötet drar jag till ITRIM i Liljeholmen och tränar, och därefter drar jag till Willy:s i Kungens Kurva och handlar.

På så sätt slipper jag släpa med mig träningskläder och en massa skit, jag behöver inte duscha mer än 1ggn/dag (jag ska duscha så lite som möjligt då jag är så fruktansvärt torr), och jag får gjort allt det jag skulle göra idag. Jag tar min stora ryggsäck så att jag kan packa den full med matvaror från Willy:s. Det blir ju gärna tungt och det är lättare att ta det på ryggen än i händerna tycker jag.

Lite pinsamt kan jag tycka att åka runt hela Stockholm i träningskläderna, men vafan! Dessutom skulle jag tro att det gynnar mig under mötet med FK. Jaja nu får jag sätta fart så att jag hinner. Känner mig ändå rätt stolt över mig själv nu! Jag hoppas ni alla har en bra dag!

Mellan sommarjobbet och heltidssjukskrivningen var jag alltså en sväng på AF och skulle därmed anmäla mig till ALFA-kassan och ansöka om ersättning. Bara det att pga att jag mådde som jag mådde så fick jag inte iväg papprerna förrän nu den 18e. Hade grym ångest över detta men hoppades att jag skulle klara mig på min halva Aktivitetsersättning tills pengarna från ALFA-kassan kom. Detta gick inte så bra.

Men till min glädje upptäckte jag idag att jag hade fått 200kr över på kontot efter alla räkningar osv plus att en kompis lånat 100kr som jag också fick tillbaka idag, så jag gick till banken och tog ut dessa (jag har för tillfället inget bankomatkort). Efter det så skulle jag åka till Willy:s i Kungens Kurva, men var så disträ och slut efter dagen med all stress och oro, så jag glömde gå av T-banan i Skärholmen. Så jag åkte hem istället.

Tänkte jag skulle ringa ALFA-kassan och fråga hur länge det dröjer innan jag får pengar, men när jag kom hem hade jag fått ett brev av dem. Eller, snarare ett halvt arkiv med papper de ville att jag skulle fylla i. "Din ansökan behöver kompletteras". Vet ni hur mycket papper jag skickade in eller! Jag tänkte att nu jävlar kan de inte gnälla om någonting, jag har ju fan skickat in halva mitt liv! Plus att det var sagt på AF att de bara vill ha uppgifter för senaste året. Men NÄÄÄ nu ska de ha uppgifter nästan 4 år tillbaka! WTF!?

Så, ja. Här sitter jag och skakar av ilska och frustration. Inser att jag inte kommer få några pengar förrän tidigast den 22a December. PLUS att jag fattar inte ens hälften av vad jag ska fylla i!
MEN KUL JUL DET HÄR BLIR DÅ! %¤"/?)&%¤#!"¤%&/)="%(&¤#"!

Fan. Jag hatar att jag måste leva dagar som dessa.

Har en väldig brist på pengar just nu pga diverse handläggningstider osv. Detta ställer till ordentliga problem då jag nu inte har någon som helst mat hemma och inga pengar att handla någon för.

Har därför en jävla ångest och vet inte riktigt var jag ska ta vägen med all oro jag har inom mig..
Känner mig som ett jävla spöke.

Är hos en kompis och blivit bjuden på vin och trevligt sällskap, och nu ska vi ge oss ut och dansa! Jag är så tacksam för alla vänner jag har, de gör allting så mycket bättre. Trots att jag ofta har ont om pengar till att hitta på saker så ser de till att jag ändå får vara med och uppleva saker, det är jag så otroligt glad för.

Jag tänker också att detta kan vara sista gången jag går ut och dansar och dricker alkohol på väldigt länge, så det gäller att ta tillvara på det.

Då mina matvanor inte är så bra för tillfället då jag har dålig aptit och gärna glömmer bort att äta, så är jag väldigt lättpåverkad för tillfället och jag känner att vinet har verkligen gett effekt, vilket är ovanligt, för ofta får jag dricka MYCKET vin för att känna något alls.

Anyhow, nu ska jag njuta av livet och jag hoppas att ni gör detsamma!

Jaha, tänkte jag skulle informera er lite om vad som händer här nu. Jag har alltså blivit heltidssjukskriven, eftersom jag gått in i en ny depression och för att både jag, min terapeut och min läkare har insett att jag tagit alldeles för stora kliv och snubblat på min framfusighet och därmed backat en hel del i min utveckling. Detta väljer vi att se som något positivt, för nu har vi äntligen hittat ett lagom tempo som jag klarar av och även fått in sysselsättningar jag prioriterar och som samtidigt tar mig framåt i min utveckling. Ja, så på onsdag blir det möte med FK för att reda ut huruvida jag ska kunna få full Aktivitetsersättning och samtidigt få göra det jag vill och behöver.

Jag är så oerhört glad för min terapeut och min läkare. Inga andra människor har någonsin kunnat förstå mig så bra som de. De har fanimej räddat mitt jävla liv, mer än en gång och jag är så fruktansvärt tacksam för detta!

I somras tränade jag inte mycket alls och mina matvanor gick snabbt tillbaka till de gamla, onyttiga, då jag hade det alldeles för stressigt för att jag skulle kunna sköta den biten ordentligt. Däremot, då mitt jobb var väldigt fysiskt ansträngande, så gick jag väldigt många steg, jag promenerade också både korta och långa sträckor till/från och utanför jobbet, så de flesta dagar låg jag på mellan 15 och 25.000steg/dagen. Det var en jävla boost för egot kan jag säga! Men medan sommaren försvann, försvann också mina steg och nu har jag inte använt stegräknaren särskilt mycket på senaste. Å andra sidan har jag kommit igång med träningen igen, så nu går jag på 2 stadiga pulspass i veckan.

Maten är fortfarande knas, men mitt förskräckliga sött och salt-frosseri som jag haft under sommaren och höstne har nu lugnat ner sig betydligt, och jag känner mig stolt över det. Jag har sedan snart 2 månader nu inte haft mycket till aptit och har svårt att komma ihåg alla måltider, men jag kämpar på.

Jag har också fått tider bokade för mig på Ersta Sjukhus angående en GBP-operation (Gastric ByPass, också kallad magsäcksoperation) i nästa vecka, så just nu har jag svårt att tänka på något annat. Jag försöker att hitta så mycket information och berättelser som möjligt här på nätet för att få mig en tydlig bild av vad det är jag ger mig in på. Min husläkare skickade en remiss till dem redan för ett år sen och jag fick tid hos dem i Mars, men envis som jag är så avbokade jag dem då jag så gärna ville prova ITRIMs metod helt och fullt innan jag gav upp. För sån är jag, jag vill till allra största del kunna klara av det mesta själv. Och jag hade så mycket jag ville jobba på inom det psykiska angående mitt ätbeteende osv, för jag vet, att även om man opererar sig så finns ju beteendet fortfarande kvar, trots den fysiska begränsningen.

Men så i Augusti, när jag kände att allt hopp och all motivation runnit ur mig och jag gått upp så mycket i vikt igen, då bad jag min husläkare skicka iväg en ny remiss. Efter mycket om och men kom jag fram till att det här är en kamp jag inte vill fortsätta att förlora, och tycker att jag efter alla mina ihärdiga försök nu förtjänar den här kirurgiska hjälpen. Jag vet att jag har försökt verkligen allt jag kan, och jag vet att jag varken vill eller kan fortsätta "misslyckas", för jag håller verkligen på att bli tokig. En del kanske kan vänta och försöka ett par år till, kanske till och med 10, 20 år till, men jag är inte en av dem. Jag är van vid det här laget att jobba med mig själv såpass mycket att jag vet att jag är redo för den här livsstilsförändringen, men tyvärr så räcker inte mina egna medel till i just det här fallet. Jag har alldeles för svårt med gränssättningar och därför vill jag operera min mage så att den kan hjälpa mig med det, och på så sätt hoppas jag att jag lättare ska kunna använda de medel jag har för att kunna förändra min livsstil i sådan stor utsträckning att gå på ett kalas eller vilken jävla situation som helst inte längre känns som ett hot och jag kan börja njuta av livet och sociala sammanhang på ett helt annat sätt.

Jag är 25 år och många kan tycka att jag är för ung och borde ge mig själv fler chanser, men som jag ser det är det just det jag gör. Jag tar min chans till att bli en sundare, lättare och gladare människa. Och när är den bästa tiden att göra det om inte nu? Varför ska jag fortsätta med mitt lidande i 10, 20 år till när jag kan minska det så radikalt redan idag? Varför ska jag inte få passa på att njuta av mitt "ansvarslösa" liv nu medan jag kan? Sedan vill jag ju skaffa familj och då vill jag ju kunna orka att leka med mina barn och lära dem en sund livsstil, och allt detta blir ju så mycket lättare om jag själv också lever som jag lär.

Usch, jag vet, alldeles för mycket text. Men det är som att jag inte kan sluta, jag har så fruktansvärt mycket tankar och funderingar att det bara måste komma ut innan jag spricker! Men jag ger mig för ikväll i alla fall, och avslutar med att jag är otroligt tacksam för alla människor jag har omkring mig och att jag är fantastiskt stolt över mig själv och alla de framsteg jag har gjort under dessa två år som jag gått hos min terapeut.

Ja, vafan hände undrar man? Det har gått ett helt år sen jag började den här bloggen och tyvärr slutade jag skriva ganska snart. Varför? Jag vet inte.. Saker och ting blev för mycket, jag glömde uppdatera och sen när jag ville göra det så orkade jag inte ta igen allt jag missat, och så sköt jag upp det ännu mer och till slut.. Ja, till slut glömde jag bort bloggen helt!

Det där försäljarjobbet jobbade jag på EN dag innan jag bestämde att jag inte tänkte utsätta mig för något sådant då det gav mig en otrolig ångest och stress. Jag är bra på att snacka, ja, men jag är ingen bra försäljare. Och att känna pressen på sig att hela tiden vara tvungen att prestera genom att sälja minst 8 avtal/dag för att ens få någon lön och chans att stanna på företaget gjorde INTE att jag mådde bättre på något sätt. Istället fick jag anställning på Stadshuset som Turistvärd under sommaren och nöjde mig med att få börja jobba i April. Jag var glad över att ha fått det jobbet och såg fram emot att få känna mig "nyttig" igen och tjäna egna pengar. Jag skulle också prova på att jobba heltid för att se hur det kändes.

Tyvärr så blev det ju så att efter mina 3 månader med måltidsersättning och -20kg så när jag skulle börja äta "vanlig" mat igen så gick det sakta men säkert utför. Jag har som jag sagt tidigare, haft en tendens att köra på allt/inget och när jag väl börjat spåra ur från ITRIMs mat och motionsschema, så fortsatte jag ännu snabbare iväg. Och jag var inte redo för att börja balansera ett heltidsjobb med mat och motionsschema, vänner och sommar och allt vad det nu var på en och samma gång.. Jag har tidigare haft väldigt lätt för att ha för bråttom, och likaså blev det här. Detta påverkade mig både psykiskt och fysiskt väldigt mycket, då jag ökade mycket i vikt igen och gick ner i en ny depression.

Så här står jag nu, nästan exakt ett år senare men vägrar att ge upp, envisas med att hitta ny sätt och nya verktyg för att kunna ta mig dit jag vill.