MINUS 55 KG

Jaha, tänkte jag skulle informera er lite om vad som händer här nu. Jag har alltså blivit heltidssjukskriven, eftersom jag gått in i en ny depression och för att både jag, min terapeut och min läkare har insett att jag tagit alldeles för stora kliv och snubblat på min framfusighet och därmed backat en hel del i min utveckling. Detta väljer vi att se som något positivt, för nu har vi äntligen hittat ett lagom tempo som jag klarar av och även fått in sysselsättningar jag prioriterar och som samtidigt tar mig framåt i min utveckling. Ja, så på onsdag blir det möte med FK för att reda ut huruvida jag ska kunna få full Aktivitetsersättning och samtidigt få göra det jag vill och behöver.

Jag är så oerhört glad för min terapeut och min läkare. Inga andra människor har någonsin kunnat förstå mig så bra som de. De har fanimej räddat mitt jävla liv, mer än en gång och jag är så fruktansvärt tacksam för detta!

I somras tränade jag inte mycket alls och mina matvanor gick snabbt tillbaka till de gamla, onyttiga, då jag hade det alldeles för stressigt för att jag skulle kunna sköta den biten ordentligt. Däremot, då mitt jobb var väldigt fysiskt ansträngande, så gick jag väldigt många steg, jag promenerade också både korta och långa sträckor till/från och utanför jobbet, så de flesta dagar låg jag på mellan 15 och 25.000steg/dagen. Det var en jävla boost för egot kan jag säga! Men medan sommaren försvann, försvann också mina steg och nu har jag inte använt stegräknaren särskilt mycket på senaste. Å andra sidan har jag kommit igång med träningen igen, så nu går jag på 2 stadiga pulspass i veckan.

Maten är fortfarande knas, men mitt förskräckliga sött och salt-frosseri som jag haft under sommaren och höstne har nu lugnat ner sig betydligt, och jag känner mig stolt över det. Jag har sedan snart 2 månader nu inte haft mycket till aptit och har svårt att komma ihåg alla måltider, men jag kämpar på.

Jag har också fått tider bokade för mig på Ersta Sjukhus angående en GBP-operation (Gastric ByPass, också kallad magsäcksoperation) i nästa vecka, så just nu har jag svårt att tänka på något annat. Jag försöker att hitta så mycket information och berättelser som möjligt här på nätet för att få mig en tydlig bild av vad det är jag ger mig in på. Min husläkare skickade en remiss till dem redan för ett år sen och jag fick tid hos dem i Mars, men envis som jag är så avbokade jag dem då jag så gärna ville prova ITRIMs metod helt och fullt innan jag gav upp. För sån är jag, jag vill till allra största del kunna klara av det mesta själv. Och jag hade så mycket jag ville jobba på inom det psykiska angående mitt ätbeteende osv, för jag vet, att även om man opererar sig så finns ju beteendet fortfarande kvar, trots den fysiska begränsningen.

Men så i Augusti, när jag kände att allt hopp och all motivation runnit ur mig och jag gått upp så mycket i vikt igen, då bad jag min husläkare skicka iväg en ny remiss. Efter mycket om och men kom jag fram till att det här är en kamp jag inte vill fortsätta att förlora, och tycker att jag efter alla mina ihärdiga försök nu förtjänar den här kirurgiska hjälpen. Jag vet att jag har försökt verkligen allt jag kan, och jag vet att jag varken vill eller kan fortsätta "misslyckas", för jag håller verkligen på att bli tokig. En del kanske kan vänta och försöka ett par år till, kanske till och med 10, 20 år till, men jag är inte en av dem. Jag är van vid det här laget att jobba med mig själv såpass mycket att jag vet att jag är redo för den här livsstilsförändringen, men tyvärr så räcker inte mina egna medel till i just det här fallet. Jag har alldeles för svårt med gränssättningar och därför vill jag operera min mage så att den kan hjälpa mig med det, och på så sätt hoppas jag att jag lättare ska kunna använda de medel jag har för att kunna förändra min livsstil i sådan stor utsträckning att gå på ett kalas eller vilken jävla situation som helst inte längre känns som ett hot och jag kan börja njuta av livet och sociala sammanhang på ett helt annat sätt.

Jag är 25 år och många kan tycka att jag är för ung och borde ge mig själv fler chanser, men som jag ser det är det just det jag gör. Jag tar min chans till att bli en sundare, lättare och gladare människa. Och när är den bästa tiden att göra det om inte nu? Varför ska jag fortsätta med mitt lidande i 10, 20 år till när jag kan minska det så radikalt redan idag? Varför ska jag inte få passa på att njuta av mitt "ansvarslösa" liv nu medan jag kan? Sedan vill jag ju skaffa familj och då vill jag ju kunna orka att leka med mina barn och lära dem en sund livsstil, och allt detta blir ju så mycket lättare om jag själv också lever som jag lär.

Usch, jag vet, alldeles för mycket text. Men det är som att jag inte kan sluta, jag har så fruktansvärt mycket tankar och funderingar att det bara måste komma ut innan jag spricker! Men jag ger mig för ikväll i alla fall, och avslutar med att jag är otroligt tacksam för alla människor jag har omkring mig och att jag är fantastiskt stolt över mig själv och alla de framsteg jag har gjort under dessa två år som jag gått hos min terapeut.