MINUS 55 KG

Mina negativa tankar kom tillbaka efter mitt senaste inlägg och min kompis Annelie ringde upp mig trots att jag sa nej och så pushade hon mig till att prata om allt det jobbiga och jag började stortjuta och så redde vi ut det mesta. Det är bra när man har vänner som inser ens eget bästa när man själv inte gör det!

Jag har inte tagit hand om mina fysiska behov särskilt bra de senaste veckorna. Dålig kosthållning, dålig sömn och alldeles för lite motion. Detta gör mig sårbar som fan.. Så det är ju egentligen inte så konstigt att jag blir ledsen och känner mig dålig.

Plus att det inte är länge kvar tills jag ska operera mig. Jag ska göra en megastor operation som kommer att förändra hela mitt liv. Plötsligt kommer jag att rasa i vikt och om ett år kommer jag inte vara "mig själv" längre. Jag har ju varit överviktig sen jag var 10år, så jag har aldrig varit normalviktig i vuxen ålder. Klart att detta påverkar mig! Vem är jag, vem kommer jag bli, hur kommer allt att gå, tänk om det inte går bra?

Och jag har gått många turer mellan att operationen kommer lösa alla mina problem till det mer realistiska att mitt störda ätbeteende fortfarande kommer att finnas kvar trots operationen och att jag kommer att få kämpa med det länge till osv.. Tankarna far runt varesig man vill eller inte och ibland till och med utan att man märker det!

Jag tror att kulmen kom när jag och pojkvännen tog en sväng inne på NK i onsdags. Jag har nästan aldrig varit där inne och jag kände mig bara sååå fel. Jag vet att det är mina egna tankar och fördomar, men jag kände det som att jag inte hörde hemma där, att andra såg ner på mig och dömde mig för mina kilon.. Jag mådde så dåligt! Kände mig så extremt fet och missanpassad.

Jag har arbetat riktigt hårt med att ignorera min övervikt och inse vilket problem det är i många många år. När jag började hos min terapeut för lite mer än två år sen insåg vi ganska snart att min övervikt var ett av mina största problem, men vi kunde inte jobba med det för jag vägrade att prata om det. Jag blev bara arg på henne och vägrade öppna mig. Först hösten 2010 kunde vi börja prata om det och det var då jag började på Itrim. Och jag trodde det var så lätt fixat, snacka om att jag hade fel!

Nu är det som att jag helt plötsligt ställt mig med alla mina kilon i rampljuset och låter alla se hur tjock jag egentligen är, fast det egentligen bara är jag själv som tittar. Och det är så jävla jobbigt! Jag skäms ihjäl. Jag vill inte att någon ska se hur tjock jag egentligen är, för inte ens jag har klarat av det. Så självklart fastnar ju det här i mitt huvud och jag slår på mig själv och allt sånt..

Idag träffade jag Annelie över en fika och hon fick mig att skriva en lista med saker som jag kan validera hos mig själv. Sen skrev hon vad hon kan validera hos mig på andra sidan. Tänkte jag skulle skriva upp de här så att ni som känner att ni vill också kan göra samma grej. Det hjälper faktiskt!

JAG
Jag är rolig.
Jag är söt.
Jag är omtänksam.
Jag är kreativ.
Jag är observant.
Jag är stark.
Jag är modig.
Jag är lång.

Det var väldigt svårt att komma på bra saker då jag fortfarande har väldigt låg självkänsla, men efter en stunds betänketid fick jag ändå ihop litegranna. Att jag är lång tog jag med för att jag har ofta tyckt det varit jobbigt att vara längre än mina tjejkompisar och före detta pojkvänner, och att vara tjock och lång på samma gång har jag tyckt varit extra jobbigt. Så jag försöker att lära mig att inte se det som något negativt längre, utan bara acceptera att det är som det är.

ANNELIE
Du är kompetent.
Du är värdefull.
Du är älskad.
Du är modig.
Du är stark.
Det är normalt att känna som du gör.
Du är omtänksam.
Du är söt.
Du är klok.
Du är mogen.
Du är lätt att tycka om.
Du är charmig.
Du är en fantastisk vän.
Du är rolig.
Du är en krigare.
Du betyder mycket för mig.

På ett av grupptillfällena på ITRIM så fick vi i läxa att fråga våra närmaste om vilka de egenskaper hos oss som de tycker om. Det var en bra läxa tycker jag. Annelie är en otroligt bra vän som jättegärna vill ställa upp och stötta mig men jag har ofta väldigt svårt för att be om och ta emot hjälp och stöd av de i min omgivning, och det är synd. Men de här dagarna har Annelie faktiskt lyckats hjälpa mig trots mina svårigheter och det är jag väldigt tacksam för.

När jag kom hem pratade jag med mitt andra största stöd och det är Eva. Hon bor jättelångt bort så vi kan nästan aldrig träffas, men när vi väl pratar i telefon, då pratar vi ordentligt. Och hon förstår mig så bra och hon är verkligen klok och vet hur man ska göra för att ta hand om sig själv på bästa sätt. Jag känner mig alltid smart och kool när jag pratat med henne, det är en sån boost!

I alla fall så peppade vi varandra massor och kom fram till att vi ska börja skriva MÅ BRA-dagbok, dvs varje kväll innan jag går och lägger mig ska jag skriva i min kalender minst en bra sak jag gjort under dagen och en bra sak som hänt under dagen. Då blir kroppen lugn och avslappnad och man kan sova bra!

Så idag har jag självvaliderat mig och det kändes bra. En bra sak som hände idag var att jag hjälpte ett gäng vilsna resenärer att komma på rätt tunnelbana. Jag mår så mycket bättre nu än vad jag har gjort på hela veckan, det är så skönt! Det känns som att jag har hittat den där gnutta inre lugn som jag lyckats skapa än så länge och sitter och håller den i händerna nu.

Fokus den kommande veckan ska vara att balansera kroppens grundbehov, sömn, mat, aktivitet och vila. Eftersom att jag haft svårt med det på senaste och det gör mig så sårbar så är det det jag ska få ordning på nu. Skolan börjar igen på måndag vilket i alla fall gör det något lättare. Det ser jag fram emot!

Kram på er.