TELL ME THIS NIGHT IS OVER..
Idag är ingen bra dag. Har varit konstig hela veckan.. Olustkänslorna vill inte ge med sig. Men jag vet inte var de kommer ifrån eller varför så jag har svårt att hantera det.
Känner mig fet, ful och värdelös. Det finns så många fina människor omkring mig som behandlar mig så otroligt bra, som om de faktiskt tycker om mig och tycker jag förtjänar allt det där fina.. Men jag skäms skäms skäms för jag ser inte vad de ser, jag förstår inte hur de kan tycka det?
Och varje gång mina känslor blir för starka och jag börjar tro på dem så blir jag rädd och springer och gömmer mig. Varför är det så? Och istället för all kärlek som fyller mig byter jag ut det mot hat, mot det mörkaste självföraktet som någonsin funnits, och så sitter jag och ältar och ältar och ältar..
Varför gör jag såhär? Varför tar jag det fina och förstör det? Vad är det jag är så rädd för? Och varför? Mitt förnuft säger till mig att jag är irrationell och att jag inte borde göra såhär. Att jag istället borde vara glad och tacksam och att jag borde se vad de ser och njuta.. Men jag kan inte! Varför är det så svårt? Jag blir tokig!
Alla säger att det är okej att vara ledsen men jag hatar att vara ledsen, jag skäms för det. Jag skäms för jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill inte vara en sårbar liten pöl, jag vill vara stark och modig! Jag vill inte vara rädd.
Alla säger att jag ska gråta men varje gång tårarna kommer så lyckas jag alltid hindra dem från att rulla över kanten, utan att jag ens försöker. Det bara händer. Om jag gråter, tycker ni lika mycket om mig då? Om jag gråter fast jag inte ens vet varför? Om jag gråter för att jag skäms för att jag inte tycker jag förtjänar någonting? För att det gör så ont inom mig att jag inte står ut och jag vill bara slå sönder hela mig?
Tycker ni om mig ändå, trots att jag inte är lycklig och glad? Jag tror lyckan bara är en illusion, en inbillning.. Den finns egentligen aldrig på riktigt.
Usch. Jag äcklas av mig själv. Fan, på riktigt!
Stackare. Låter verkligen inget roligt. Minns att jag hade sådana där dagar jag med förr. Som tur är mår jag mycket bättre nuförtiden. För mig är det träningen som gör skillnaden. Jag känner av de mörka tankarna direkt om jag inte tränat på några dagar...
Jag har blivit en endorfinjunkie tror jag....
Många många kramar till dig....och jag antar att jag inte behöver säga det, men du ÄR VERKLIGEN INTE ÄCKLIG PÅ NÅGOT SÄTT!!!
Å lyckan är en illusion på ett sätt. Den sitter i hjärnan. Man kan påverka sig själv till att känna lycka. Men det hindrar inte från att det känns riktigt underbart när man känner det.
Tack Heidi, det betyder verkligen mycket att få höra att någon annan vet vad man pratar om och går igenom <3
Jag mår också mycket mycket bättre av att träna! Eftersom jag tränat i ett par år nu fram och tillbaka så har jag märkt att jag blir deppig och känner mig kass direkt när jag inte kommer iväg till träning osv, så det får det bli ändring på! Men jag vet också att jag har haft svårt att komma iväg den senaste tiden pga att jag har så ont i kroppen och tär så mycket, därför har jag varit schysst mot mig själv och sagt att det är okej, för jag vet ju att jag kommer komma iväg sen när jag går ner i vikt, för då blir det ju bara lättare och lättare!
Men, för det behöver jag ju inte bli helt inaktiv och bara sitta still framför datorn, en promenad på 20-30min räcker ju?
Hehe nej det är sant, man ska njuta medan det varar! Kram!
