ÄNDRINGAR.
Som ni kanske har märkt har jag inte skrivit så mycket hur det gått med ITRIMs måltidsersättning, och det är för att jag har tyckt att det varit så otroligt hemskt och fruktansvärt jobbigt att jag försökt att inte låtsas om att det inte är sant. Förra året, när jag gick tre månader på den här ersättningen, så var det jätteenkelt. För då gick jag till skolan varje dag, var upptagen hela dagarna och jag hade inget annat alternativ. Som jag tänkte då, så var det min allra sista lösning och mitt absolut sista seriösa försök att gå ner i vikt helt på egen hand, så då hade jag liksom aldrig ens en tanke på att INTE gå på ersättningen.
Men nu, är det ju helt annorlunda.. Nu MÅSTE jag inte äta den där äckliga sörjan fyra gånger om dagen. Det var något jag själv valde att göra. Och det var inte lätt, kan jag säga! Det gick inte alls. Jag har mått piss varenda jävla dag och idag började nästan gråta för jag tyckte det var så jobbigt. Så efter många om och men bestämde jag mig till slut för att inte plåga mig själv. Plåga mig själv har jag gjort alltför mycket i mitt liv redan. Först såg jag det som ett nederlag, och visst, det hade väl varit att föredra om jag hade kunnat fortsätta som jag tänkt, men jag har faktiskt inte dåligt samvete för att jag avbrutit. Något som annars är väldigt vanligt för mig att ha.
Nej, istället är jag stolt över mig själv, att jag klarat av att hindra mig själv från att må så dåligt som jag gjorde. Det här var inget vanligt "det-här-är-jobbigt-jag-vill-sluta"-infall, det var mycket mer än så. Därför är jag glad att jag lyckades inse det och inte var så envis som jag brukar vara. Jag menar, nån måtta får det ju vara, ska inte behöva gråta för att det är så fruktansvärt.
Dessutom ska jag ju gå på MODIFAST i två veckor innan operationen, vilket är ett krav, och då blir en helt annan sak. Varför inte nöja sig med det? Jag behöver inte göra mer än så, så varför tvingar jag mig till det? Så gör jag alltid, om någon säger "gör två", då ska jag alltid göra fyra, minst! Så himla dumt, om det inte är av en speciell orsak förstås. Men om det bara är för att pressa mig själv ännu hårdare för att visa hur duktig jag är så är det ju bara fånigt, för jag klarar ju inte egentligen att göra fyra jämt, kanske en, två gånger, men inte mer än så. Så varför försöker jag luras? Jag är så trött på det! Nej, den här gången bestämmer jag mig för att inte göra så, jag bestämmer mig för att lära mig av mina misstag.
Men det menar jag inte att jag nu ska sätta igång och frossa eller så, jag ska ju självklart försöka tänka på vad jag äter, följa kosthållning och komma igång med träningen, för det är ju ändå så mitt liv kommer att se ut efter operationen också, så DET är det ju ingen fara om jag försöker träna upp redan nu.
Mm, så så var det med det! Jag kommer säkert grubbla en massa inatt, men jag ska i alla fall gå och lägga mig nu och försöka sova. Lär ju vakna tidigt av Lill-snuttan imorgon! God natt!
Kommentarer
Trackback
