GBP - mer än bara vikt.
Det är så mycket fokus på kilon, mat och motion när det handlar om GBP. Och visst det är ju klart att det är viktigt, men allt det andra då? Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att vi är mer än bara våra kroppar. Jag skulle önska att det kunde skapas mer kunskap angående självkänsla och självförtroende. Det är ju ett problem som många överviktiga och även fd. överviktiga fortfarande lider av! Och som inte vet hur de ska förhålla sig till sina egna kroppar, varesig innan eller efter viktnedgång.
Som de säger på sjukhusen, de ger oss verktygen, resten är upp till oss. Men det är endast den fysiska biten, ju. Vad gör man med den psykiska då? Den psykiska övervikt, destruktivitet och framför allt, skammen man levt med i alla dessa år? Det pratas väldigt lite om terapi och samtalskontakter. När jag blev beviljad GBP så var det ingen tvekan om saken, ett litet samtal så var det klart. Och med de måtten jag hade så är det ju självklart att jag skulle ha en GBP, men varför frågade de inte mer om hur jag tänkt hantera min viktnedgång? De säger att det finns tillgång till kuratorer, men jag tror att det mest handlar om själva operationen, inte allt det andra.
Varför är de inte noga med att se till att dessa människor som genomgår något så stort och en sådan stor livsstilsförändring har hjälp att tillgå även innan och efter operationen, lite mer seriöst? Jag skulle tycka att man nästan borde gå i KBT både innan och efter operationen. För har man varit såpass överviktig att det krävs en GBP för att man ska kunna gå ner, då finns det ju helt uppenbarligen problem hos människan som grundat denna övervikt. Oavsett om det är en ätstörning, depression, stress eller vad det nu är. Till och med fysiskt hinder och okunskap om bra kost och motion skapar också till slut ångest och dålig självkänsla, och då är det det som föder nya problematiska beteenden.
Och till exempel om en människa har ett känslomässigt beteende, så upphör ju inte detta beteende bara för att hon har gjort en GBP. Nej beteendet är kvar, om än kroppens förutsättningar är förändrade. Så vad ska människan ta till för något nu när hon inte kan känsloäta? Kanske hon blir en schopaholic? Vilket nog är ganska vanligt då man kan få lite hybris för att man kan köpa och ha på sig alla kläder man inte kunnat tidigare. Men detta beteende kan ju snart också utvecklas till en problematik, om man är en människa som har lätt för att fastna i beroenden pga att man hela tiden vill ha fler och mer effektfulla kickar. Det kan gå så illa att hon går i personlig konkurs! Alltså att byta ett beroende till ett annat är väldigt lätt och det är ett sätt att lura sig själv, då man tror att man blivit av med sitt grundberoende, men istället så har man bara bytt och så börjar det om.
Ja så det jag vill säga med det här inlägget är helt enkelt att jag tycker att samhället bara undviker att ta itu med grundproblemen hos oss människor och flyr undan ansvaret! Först är onyttig snabbmat det bästa man kan äta och sen ska man hetsbanta ner sig och sen ska man operera sig för över 100.000kr och sen ska man bara byta sitt beroende till något helt annat. Om ändå inte allt tvunget skulle handla om pengar jämt så skulle världen se så jävla mycket bättre ut!
Skulle kunna diskutera det här i all oändlighet men det orkar jag inte. Nu har jag spytt ur mig lite irritation här och det får räcka.
Håller med, det borde verkligen ingå någon form av terapi (kan inte vad det finns för olika sorter och sånt...men nån form iaf). Jag har alltid haft ganska låg självkänsla och det är inte av sig själv botat för att jag blivit normalviktig. Iof så mår jag bättre av att jag lever hälsosammare, tränar och inte dras med massa överviktskilon längre men det finns fortfarande där: känslan av att man inte riktigt duger som man är. Jag har heller ingen aning om hur jag ska lyckas behålla min nya vikt nu utan det känns som man famlar i mörkret lite. Landstinget har gjort sitt, nu är det meningen att jag ska stå på egna ben...känns svajigt.
Ja, Heidi, det är ju precis det jag menar..! Jag har också känt sen jag var liten att jag inte duger, dvs många år innan jag blev överviktig, och jag har jobbat med det stenhårt de senaste 2½ åren, och jag vet att min viktnedgång kommer göra det ännu lättare för mig, men självkänsla är som kondition, - en färskvara, så det är något man får jobba med resten av livet.
Sen tänker jag också på alla de som fortfarande har en ätproblematik. Varför söker de inte hjälp för det? Har de opererat sig just för att kunna fortsätta med sitt missbruk eller? Jag tycker det är jättedumt att fortsätta äta fel och må dåligt över det, för det gör ju inte att de människorna mår bättre i längden och det känns som att man kunde gett en annan människa operationen som skulle uppskatta och värdera den mer..?
Ja det är mycket frågor och intressanta saker att diskutera angående detta..! :P
Hej Jolene! Det är Bea från facebookgruppen om GBP. Vi diskuterade ju detta och jag tycker att du har en poäng i att man borde få hjälp med sit beteende och varför man äter fel. Men i mitt fall så tror jag benhårt på att de nya verktygen kommer hjälpa mig att äta bättre och på ett annat sätt. Jag är redan en shopaholic och har rökt som en bortbinadre dock ej missbrukat droger eller alk. Kanske börjar jag dricka vi får se. Men jag gtror att jag kommer att få chans att ändra på mitt beteende. För att jag har gett mig fan på att jag ska föfrändras och operation ör mín nyckel in det nya livet.
Hej !
Länge sen , hur går det för dig ?
Mår du bra !
Tack för dina kommentarer på min blogg !
Kram
Hej!
Hur går det för dig? Kommit in i rutiner än? Hoppas allt är bra iallafall!
Kramar
Hej Bea!
Det låter bra det, jag hejar på dig oavsett hur du väljer att kämpa, genom operation eller genom att försöka på egen hand. :)
Hej Åsa!
Ja tyvärr har jag inte orkat blogga, jag vetifan varför! Men nu ska jag försöka komma igång igen och uppdatera lite om hur det har gått sen sist! :) Tack för att du kommenterar och frågar :D Jag mår bra!
Fru Viksten;
Det är jättejättejättesvårt att komma in i rutiner för mig! Men jag kämpar på :D Det går för det mesta rätt bra tycker jag!
Kram!
Hej!
Är absolut INTE irriterad på dig! Har bara varit allmänt bitchig och jävlig mot alla, blir tyvärr sån när jag mår dåligt. Även om jag kan låta hård o irriterad så är jag oftast inte det, är lite mitt sätt att vara. Men har ingenting emot dig och jag tycker att du verkar vara en toppentjej!
Rutiner är alltid svårt, har haft några dåliga veckor där jag ätit typ allt som man inte ska :-D Men hoppas att jag har vänt trenden mot det positiva igen. Ska ta ut min p-stav på onsdag, roten till det onda! Ha en fin helg! Kramar
