MINUS 55 KG

Åkte till norrsidan för att fika med Annelie. Det blev en kyckling/feta/pastasallad för mig och det var jättegott! Annelie bjöd men ändå hade jag så dåligt samvete och massor med ångest för att jag bara åt mindre än 1/5 och att caféet skulle få slänga resten.. Annelie är ju också opererad och hon har vant sig vid det för länge sen, men jag har alltid haft svårt för att slänga mat och därför har jag många gånger ätit för mycket mat, eftersom "man kan ju inte spara det här lilla", och tryckt i mig maten hellre än att slänga den. När jag försökte gå ner i vikt med hjälp av ITRIM så lyckades jag dock träna bort det där, men sen när jag återigen fick ett dåligt ätbeteende så var det svårt att slänga mat igen.. Jävla konstigt det där!

Det började väl när jag var liten och Pappa blev arg för att man inte åt upp, skolmattanterna la upp för mycket mat åt en och skällde på en när man inte åt upp osv, sen på senare år har det mest handlat om att jag är så jävla pank att jag mår jävligt dåligt av att se mat gå till spillo.. Och nu har det även blivit en miljöfråga, då vi svenskar kastar så inihelvete mycket mat så det är inte sant! Tänk på alla de som svälter och inte har nån mat och så går vi runt här och kastar vår!? Nä, det där känns inget bra alls.

När vi käkade berättade Annelie om sin resa hon och Janne ska göra i mitten på Mars och sen alla resor de ska göra i sommar, och jag blev lite avundsjuk, men mest ledsen för min egen skull att jag inte kan göra sånt också. Sen när vi skulle gå därifrån ringde Janne och berättade att Joakim vunnit massa pengar på V75. Jahaja, kul för honom, tänkte jag och blev ÄNNU mer ledsen. Annelie och jag smsade honom och sa grattis innan vi sa hejdå och jag tog tåget hem. På tåget hem fastnade jag i känslan och blev bara mer och mer ledsen. Kände mig jätteavundsjuk och skämdes för det och tyckte att jag var missunsam. Tyckte jag var en dålig vän/flickvän som inte kunde glädjas för deras skull, utan istället blev ledsen och avundsjuk.

Började tänka massor med negativa saker om mitt eget liv, att jag är så pank jämt och att ingenting blev som det skulle, att det kommer dröja länge innan jag kan jobba och spara pengar och har råd att resa och göra roliga saker som alla andra. Att det måste vara så hemskt att vara tillsammans med mig som aldrig har råd att göra något osv. Att jag kommer få fortsätta med den här ångesten över om pengarna ska räcka ett bra till, aldrig kunna vara spontan, tacka nej till massor med saker för att jag inte har råd osv.. Att jag inte fått några pengar från soc än heller gjorde det hela inte så mycket bättre direkt.. Ja, hela vägen hem var jag så ledsen och bara ville gråta!

Men så kom jag äntligen hem och gick direkt in på rummet och la mig i sängen för att gråta. Lyckades bara gråta litegrann, i kanske 5min. Men alltid något ju! Gick ut i vardagsrummet och snackade lite med Ike. I såna stunder är jag jävligt glad för att jag bor med någon, det är så skönt att alltid ha någon att prata med!

Joakim ringde mig och jag lyckades säga och stå för att jag inte mådde så bra. Skämdes något otroligt! Men han tröstade mig och sa att han förstår att jag är ledsen över att det är som det är och att jag inte behöver skämmas för det. Åh, så glad jag blev då. Det gjorde mig så mycket lugnare bara att han sa så! Grät lite till när vi pratade. Känner mig jätteduktig! Alltså för er som inte vet så har jag allvarliga problem med att gråta, kan helt enkelt inte göra det ibland, fast jag skulle behöva. Så min terapeut berömmer mig när jag lyckats gråta, haha!

Var bjuden hem till grannen på kvällen och hade ingen lust att gå, men gick emot känslan och det visade sig vara ett jävla bra beslut! Blev gladare när jag var där, vi tittade på Melodifestivalen och dissade alla bidragen vi inte gillade och jag blev bjuden på paj och vin, men tackade nej till vinet, haha. 90år gammal är tanten men rätt pigg ändå, trots att hon har lätt för att glömma bort mig när vi inte setts på ett tag. Jättesöt är hon! I alla fall så när vi satt där och hade det bra så ringde Joakim och erbjöd sig att komma över. Åh, glad! Så när jag hade tackat för mig hos grannen så kom Joakim alldeles lagom och vi la oss i sängen och myste och pratade om massor med saker. Jag känner mig mycket gladare och lättare om hjärtat och det är jag så himla glad för!

Jag är så stolt över mig själv att jag lyckades erkänna för mig själv och Joakim att jag var ledsen och att jag kunde gråta lite och att jag kunde surfa på känslan utan att det spårade ur osv! Nu är det sovdags, hoppas ni haft en fin lördag!!!