MINUS 55 KG

Jag har ljugit mycket i mitt liv. För mycket. Vem gillar människor som ljuger? Inte jag, i alla fall. Så därför gav jag mig själv ett löfte; att aldrig mer ljuga. Det är ett svårt löfte att hålla, och i början trillade jag dit både en och tjugo gånger. Men idag, flera år senare, så händer det väldigt sällan.

De situationer jag har allra lättast för att ljuga i, det är de när människor frågar om jag mår bra och jag säger att jag gör det fast jag egentligen mår skit. Jag menar inte folk jag inte känner, utan mer, såna nära vänner jag har som vet att jag kanske inte alltid tar hand om mig själv så bra. Att ljuga för dem då, det är som att pissa på mig själv när jag ligger ner. Vad för gott gör det?

Och man måste faktiskt inte ljuga. Om jag är ledsen, över något, hur litet det än må vara, så har jag fortfarande lika mycket rätt som alla andra att vara ledsen. Eller om jag är stressad. Samma sak där, och vad folk än säger så kommer jag fortsätta att vara stressad tills jag fått gjort allt jag behöver göra, eller det som stressar mig är över. Att jag är ledsen, eller stressad över något, betyder inte att jag inte kommer göra det som behövs. Men känslorna finns där och jag behöver acceptera att de finns där och jag ska inte behöva tränga undan dem och låtsas som att de inte finns, för att slippa oroa andra eller för att göra andra nöjda.

Jag vet att det ligger i vår natur att vilja hjälpa, trösta, lugna. Det är det första jag tar till när någon annan är ledsen eller stressad, också. Men jag vet även att ibland så är det inte det man vill ha. Man vill inte höra att "det ordnar sig", att "du kommer klara det fint", eller att "du inte behöver vara ledsen". Ibland vill man bara få en kram och att någon säger "jag förstår att du är ledsen", eller, "jag kan tänka mig att det känns stressigt".

För jag vet att trots att jag är ledsen, och hur stressad jag än känner mig, så kommer jag att göra det jag ska, och jag kommer att göra det bra. Men det förändrar ju inte hur jag känner. Det förändrar inte det faktum att det är en påfrestning, att det är krävande. Det förändrar inte att jag kommer att vara totalt utmattad efteråt.

Så varför ska jag ljuga? När jag nu är på slutspurten i att förändra mig och mitt liv, varför ska jag ljuga? Och låtsas som att det inte krävs något av mig? Säg mig, varför ska jag inte säga som det är, att, att gå igenom allt det här tar all min kraft och all min energi och det gör mig fullständigt, fruktansvärt och omänskligt trött? Att faktiskt lyckas med att förändra hela sitt liv som man känner till, till något helt annat, att det skulle kunna göras över en natt, vem kan vara så naiv?

Nej, jag är stolt över mig själv och den jag har blivit, och ännu mer stolt är jag över den jag vet att jag kan bli. Så jag tänker fortsätta med att säga sanningen. Hur hemsk den än må låta, så är det det enda rätta. Både för mig, och de omkring mig.